onsdag 6 januari 2016

2015

2015 var ett år med många minnen att spara i sitt arkiv. Både trevliga, fantastiska, magiska och underbara minnen. Men i början på December somnade min pappa in, och alla minnen av honom är just nu det som tar upp mitt minnesarkiv. Det finns så många minnen, och jag är väldigt glad att det alltid har fotograferats mycket i min familj. Utan alla foton skulle så många minnen var så mycket längre bort och svårare att plocka fram. Jag är också tacksam att min pappa lämnade så många spår av sig själv kvar. Saker han tillverkat, saker han skrivit. Julen 2000 fick han en anteckningsbok av mig där jag bad honom att skriva ner sina minnen och berätta om sitt liv. Jag bad honom också att skriva ner sina fräckisar och roliga historier som han samlade på.



Jag visste inte om han hade skrivit nåt. Men det har han gjort. Historier, minnen, dikter, sånger. Och i slutet av boken har han också skrivit om hur han vill ha sin begravning, vart han vill begravas, vilka sånger som skulle vara med osv.
Att prata med sin familj om hur man vill ha sin begravning är inte lätt. Att skriva ner det är säkert lättare för de flesta. För många år sedan fyllde jag i "Vita arkivet". Sen rev jag det, för jag tänkte att för min del spelar det ingen roll när jag är död - det är bättre att mina anhöriga får bestämma hur de vill ha det istället.
Men det var så himla skönt att veta hur Pappa ville ha det och bara köra helt efter det. Så ett tips är att ge era anhöriga en "Mina memoarer"-bok, där de kan skriva ner sina tankar och funderingar och minnen som du sedan har kvar när de är borta.



Det blev en väldigt fin och personlig begravning. Ett fint, om än väldigt sorgligt, minne. Ett fint slut, precis så som han ville att det skulle vara.
Att sitta på sin förälders begravning är... konstigt... och så ofattbart. Jag har varit på begravningar där jag knappt kommer ihåg vad som sagts eller sjungits för att jag varit så fokuserad på att försöka att inte bryta ihop. Den här gången ville jag minnas allt. Att hålla ihop var inte möjligt då. Det gick att vara i stunden samtidigt som det kändes som att man skulle ramla isär. Att hålla i M och att vila i musiken och orden var skönt och stabilt när hela ens inre raserar på nåt vis.

När vi var på den sista sången sken solen plötsligt in genom fönstren, och när vi kom ut ur kapellet var den förut så grå himlen på väg bort. Solen lyste oss i ansiktet och himlen blev mer och mer blå. Jag vet att det nog bara är en tillfällighet, men det tänker jag strunta i att tänka på, för det var så skönt att stå där i solen och se det som ett tecken på att han nu har det bra. Det kändes gott.



Lilla pappa. Jag kunde nog varit en bättre dotter på många sätt, men jag gjorde så gott jag kunde. Jag blev aldrig kulstöterska eller skidåkare. Men jag slog dig i luftgevär en gång i alla fall. Jag bär med mig många av de intressen som vi delar och gläds åt att veta att du var en omtyckt människa som de flesta nog upplevde som snäll och vänlig. Och humoristisk.
Jag ska vårda de fina egenskaper som jag fått med mig ifrån dig.
Jag saknar dej!



2 kommentarer:

zätabe sa...

Vad fint du skriver, nu sitter jag som du förstår här och snyftar/ många kramar från lipsillen zenita

maria sa...

Vad fint att det kändes "bra" under en så viktig stund.
Vi har pratat om det flera gånger att vi ska skriva ner hur vi vill ha det om någonting händer, men man kommer ju liksom inte längre än just prata om det. Vi vet lite löst hur den andre vill ha det, men nog borde man kanske ta tag i det mera. Så vet man ju sedan att det kan bli som den andre ville ha det. Kram! <3