HÖST
Hur fort blir lönnarna gula,
som lyser vår vandring i parken.
Att dö är att resa en smula
från grenen till fasta marken.
Hur smal blir den gyllene strimman,
som bådar att dagen skall randas.
Det klämtar en spårvagn i dimman,
och luften är tung att andas.
Hur snart blir kinderna vita.
Så kyss dem med läppar av vatten.
Se, måsarna textar med krita
en dikt i den svarta natten.
Hur snart står popplarna höga
och nakna med svärta i strecken.
Att dö är helt enkelt att snöga
som löv i den muntra backen.
Stig Dagerman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar