Jag har läst den här boken, och jag är glad att jag har läst den nu och att jag var helt blåögt ovetande om Europes turnéliv när jag som 9-12-åring var så nära idoldyrkan jag någonsin varit i mitt liv. Hade min moster vetat det jag vet nu hade hon förmodligen aldrig bett Joey Tempest att skriva en autograf till mig på den där restaurangen i London.
Ian Haugland har jag nu fått en del andra bilder av än de jag tapetserade väggarna med hemma. Fyrmanstält har fått en heeeelt annan betydelse nu...
Kapsyler likaså...
Kvarstår gör dock det faktum att deras musik är riktigt bra - fortfarande! Och man fattar att det kostar på att vara idol.
Man FATTAR ju inte att rockstjärnelivet verkligen existerar - på riktigt.
Så jag har nu haft "the Kee Marcello experience" - och det var en heeelt annan experience än den alla groupies hade/ville ha på det goda (?) åttiotalet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar