Pyskologer & diabetes...

Har gått och funderat på att skriva om mitt möte med "Pyskologen" ett tag. Det satte spår, och hon var väldigt bra. Vi pratade mest om vikt, och hon såg ju saker ur ett helt annat perspektiv. Jag fick många bra funderingar, och hon sådde små tankefrön som motiverade. Här är några exempel på vad vi pratade om.

Jag berättade bland annat om graviditetsdiabetesen som jag direkt tog på största allvar, och då var det jättelätt att strunta i sötsaker. Gick ju bara upp 6 kg under hela graviditeten. Då hade jag ju någon annan att tänka på. 

- Har du inte någon annan att tänka på nu då? sa hon. Din dotter finns väl kvar även fast hon inte är i din mage längre. Och hon behöver väl en mamma som mår bra?

Behöver jag säga att tårarna hängde i ögonen då?

Hon undrade också om det vore enklare för mig att ha diagnosen diabetes? Hm... nej det vill jag ju inte, men ja, jag skulle nog skärpa mig då. Eller rättare sagt - det har jag redan gjort. För efter senaste läkarbesöket så låg blodsockret för högt, och har jag ett högt prov till så har jag diabetes. Hm. Därför är det totalt sockerstopp för mig för tillfället. Det enda jag unnat mig är lite vin. 

Vi pratade om långsiktiga mål. Att det är viktigt att ha ett långsiktigt mål, men att man inte får stirra sig blind på det utan måste ta kortsiktiga mål på vägen dit. Hon menade på att jag inte skulle tänka mer än en dag i taget. Varje dag fundera på hur jag ska agera för att det ska bli en bra motions- och matdag. Varje gång jag håller nåt ätbart i handen så ska jag tänka: Vad ger detta mig på kort sikt - och på lång sikt?

Hon konstaterade också att jag mådde psykiskt bra, kände mig älskad och hade gott om vänner. Jag mår inte psykiskt dåligt av min vikt, utan den påverkar mig fysiskt. Hade jag mått psykiskt dåligt av den så kanske motivationen att gå ner hade varit större, eller så hade jag tröstätit och blivit ännu större.

Så, ja det var definitivt en bra timme hos henne. Den sådde nya bättre och klokare tankar.